You are currently browsing the monthly archive for november 2008.
Var på väg hem från stan idag o mötte en telefonförsäljare. Eller eventsäljare kanske det heter. Sak samma så frågade han inte den vanliga frågan ”Vad har du för abonnemang?”, inte till en början iallafall. Nej, för han sa: har du barn?. Höh, sa jag. Va fan trodde han? Hur som helst fick jag halstabletter som tröst. Så har du något iallafall, sa han. Tackar.
Sen kom såklart abonnemangsfrågan. Jag sa att jag har halebop. Han sa att du borde ha 3. Jag sa, nej jag bor i norrland halvtid. Då gav han upp. Alla vet att 3 inte funkar i norrland, till o med försäljaren. Åtminstånde försäljare söderöver, i Sundsvall försöker de fortfarande. Pfft.
Har funderat på att bli arkitekt ett tag. Som jag sagt. Låg nu o försökte sova, vilket inte gick bra alls. Så jag beslutade mig för att kolla på intagningspoängen för Civilingenjör Arkitekt i Luleå, där jag funderar på att gå eftersom man måste ha 20.0 för Arkitekt överallt annars. Så upptäcker jag att de kräver 0.1 högskoleprovspoäng. SCORE!!!! Det känns som att jag kommer in med ganska stora marginaler. Hrmpf. Kruxet är väl om utbildningen är bra på riktigt, eller om folk helt enkelt skrämts bort av det långa avståndet. Hoppas dock på det sistnämnda. O tack gud för att jag fortfarande har en chans att lyckas här i livet, trots att jag valde IB.
””See what is invisible and you will see what to write”. That’s how Bobby used to put it. It was the invisible people he wanted to live with. The ones that we walk past every day. The ones that we sometimes become. The ones in books, who live only in someone else’s mind’s eye. He was a man destined to go through life and not around it. The man who was sure the shortest path to heaven was straight through hell. The truth of his handicap lay only in a mind both exalted and crippled by too many stories and the path that he chose to become one. Bobby Long’s tragic flaw was his romance with all that he saw.” – A Love Song For Bobby Long
Kvällen började bra. Stina kom över. Julia kom över. Vi dansade, fixade oss, skrattade åt Stinas ”slayer-påle” som var en föredetta lampfot, läste 101 saker du inte behöver veta, körde sanning eller konsekvens – kom på att Julia var slampigast av oss (grattis). Sen skulle vi gå iväg till lokalen för att fira Moa, glömde presenten, hämtade presenten, köpte Tom Collins, gick, gick, gick, kom fram, frös så mycket att vi nästan dog, fick välkomstdrinkar, sveriges i särklass godaste mat, trevligt sällskap, en stripteaseshow av Isabelle, se Moas vampyrtänder som var 120 gånger finare än mina och Julias som vi hade köpt på Magneten. Sen droppade folk iväg eftersom, jag o Stina började gå hem klockan typ tre, vi gick till stubben vid ån o cyklade i några minuter. Den sken upp riktigt vackert, men var ändå lite av en besvikelse. Så då gick vi hem for real.
Fan va det snöar! Tidigare år har jag alltid hånat stockholmare för att dom alltid får panik när det börjar snöa, o så tänkte jag att ta er där bak, för i norrland snöar det då fan så mycket mer!. O idag inser jag att vi nog inte haft mer snö. Kanske att mer snö stannat på marken, men nog snöar det lika hårt här nere. O om man tänker på hur stor ytan är här nere i söder, hur mycket kompaktare stan är, då kan man börja tycka synd om stockholmarna igen. Även om dom är bra mycket mesigare än resten av landet. O även om stockholm spenderar pengarna som resten av landet drar in genom de rika resurser vi har i form av el, mineral och skog.
Om en o en halv timme ska jag ner på stan o shoppa vampyr-grejer o present till Moa. Sweet att jag ännu en gång är ute i sista minuten, men sånt är livet. På morgonen nu blev jag råtaggad på vampyr-temat. Dessvärre har jag inte så mycket pengar kvar denna vecka, så det blir nog inte lika flashigt som jag skulle vilja… Annars är lägenheten i kaos, jag har två veckors disk att ta hand om (säkerligen tre förresten), kläder att tvätta, blommor att vattna. Jobbigt blir det iallafall. hade
Pappa ringde för någon timme sedan. Han frågade hur det var, jag frågade hur det var, bla bla bla. Så undrade jag om det var tomt hemma, eftersom båda systrarna flyttat nu också. Så det är bara mam&pap kvar. Så säger han att ”det är ju därför jag ringer”. Det är dagar som denna man längtar hem.
Hahah, någon sökte på ”sacomässan imorrn” på google o kom till min blogg. Vad fan tänker man när man skriver imorrn? Känns som att någon inte fattat hur google funkar.
Om en minut börjar min tvättid. Jag måste erkänna att jag fan har börjat ledsna på sånt här nu. Gå ner i källaren fem gånger på en kväll är inte så spännande. Att sedan växla tvättandet med plugg gör inte det hela bättre. I dagens läge blir inte minus o minus plus.
Men imorrn är det SACO-mässan som gäller. Jag ska försöka hinna till alla montrar som är intressanta. Kommer ihåg Må-Bra mässan i Sundsvall. Då hann man ju knappt ngnstans, men fan vad man hade o bära. Nu när jag tänker på saken kanske man inte ens behöver ta med matsäck imorrn, eftersom man ändå blir överöst med godis o broschyrer.
Bokad klipptid om en vecka. Känns jävligt skönt. Äntligen har jag lyckats boka frisören utan att behöva ringa varje morgon en hel vecka! För övrigt var jag in på Clas Ohlson idag. O med mig hade jag några böcker som skulle lämnas tillbaka på Psykologiska Instutitionen. Så har larmet på de av någon anledning aktiverats. Så när jag munter kliver ut ur butiken så piper det av helvete. Jag frågar nervöst om det var jag. O som tur var har de som jobbar där koll på låneböcker-problemet. Men shit, scare me to death. Jag trodde jag hade råkat snott ngt av misstag. Höh
Det mesta med att ha en liten lägenhet är att man inte riktigt kan röra sig. Jag kände verkligen kontrasten när jag var hemma i helgen. Jag gick på toaletten, insåg att fan, detta är lika stort som HELA min lägenhet. Gick in på mitt rum, insåg att det var större än lägenheten. Likadant i köket, vardagsrummet, matsalen. Ja, överallt förutom första hallen. Under timmen då jag kollade på tv la jag mig på tjugo olika sätt, bara för att jag kunde. Bara för att det gick att ligga i fotöljen, på golvet i sidled o på golvet i framled. Fan va gött det var. Men nu kommer jag hem till Uppsala, o inser att det finns fördelar med en liten lägenhet också. Jag skulle alldeles nyss hämta tofflor. Så inser jag att dom ligger i armavstånd från sängen, precis som allting annat. Yes va skönt.
elfrida maria ingrid erika 