Koh Phagnan fortsättning på sammanfattning:

Till att börja med kan jag informera att min mage inte riktigt är min vän just nu, så idag har jag missat en elefantsafari som tydligen var helt grym.. Istället för att skriva om vad jag sysslat med på rummet så blir det tillbakablick. Var tacksam för det. Nu ska vi se vart sagan slutade…

Vi vaknade alltså morgonen efter Jag har aldrig och bestämde oss för att hitta en strand som var lite lagom hemlig. Högst upp i norr på Koh Phagnan finns nämligen en strand som heter Bottle Beach som man bara kommer till om man tar en promenad på en timme över stock och sten eller en båttaxi runt ön. Så med siktet på bottle beach samlar vi gänget, hoppar upp på mopparna igen och far. Det mest underbara med att åka moppe är att man istället för att komma dit man hade tänkt hamnar på sju helt andra ställen som är minst lika bra dom. Tar man en taxi så kommer man fram, så är det bara. Ska sex personer försöka hitta en strand, ja då hittar man inte stranden. Men inget ont i det.  Till att börja med kom vi till firandet av något kinesiskt, troligtvis kinesiska nyår som hade varit veckan innan. De thailändska kineserna hade alla klätt sig i rött och sköt smällare som luktade fan. Trots att det var intressant och så så hade vi vid det här laget siktet fast inställt på Bottle Beach, så vi vände på cyklarna och tog en omväg runt festen.

Man kan se kinesiska thailändarna längst fram och i princip alla på mopparna är i vårt gäng

Spännande kuriosa förresten: i Thailand är det för tillfället år 2555.

På vägen. Felicia och Maria på moppen längst fram, och Lavve där bak. Inte riktigt lika slipad på moppe som svenskarna

Lyckliga tyskar i Thailand. Johannes & Markus

Så år 2555 åker sex personer förbi en skylt till secret beach. Trots att det är skyltat för hela världen så känns det rätt spännande när vi tar grusvägen ner och kommer till en råmysig och idyllisk strand. Tyskarna lämnas på stranden (där det finns wifi) och övriga hoppar ner i vattnet. Vi kastar gris. Jag är Sveriges representant, och det är med sorg i sinnet jag meddelar att Sverige förlorade. Vann gjorde Australien (Lawson), tätt följt av London (Chris) och Rumänien (Felicia). Men eftersom jag helst inte vill vara den största losern på stranden så måste jag ju påpeka att Tyskland lämnade w.o.

En skymt av den vita sanden på Secret Beach

I vattnet vid Secret Beach. Jag ska inte ljuga, det var helt perfekt förutom EN sten på botten

Jag fick salt i ögat och en av tyskarna fick köra min moppe medan jag fick skjuts av den andra, Jojo.

Den aggressiva föraren Bajje

En poserbild på alla utom mig

Lagom till lunch hittar vi ett ställe som heter Utopia. Precis som med secret beach så litar vi på skylten och igen blir det jackpot. Jag äter spaghetti límon med seafood, vi sitter ungefär 300 meter över havet, solen skiner och livet är ta mig tusan utopiskt.

Ingången till Utopia som ser rätt tacky ut om jag ska vara ärlig. Lägg märke till elledningarna som för det första är sjukt många, för det andra har gått sönder och för det tredje ligger på halvt på marken. ”Safety is our concern” som Thailändska regeringen brukar ljuga

Och här ser vi idyllen. Fyra killar i linne (en halvnaken). Cheers världen

Färden fortsätter och vi ser en skylt mot Coral Bay. En vik som enligt kartan ska ligga sjukt nära promenadens början. Men som så många gånger tidigare ser vi en skylt: viewpoint. Så vi kör vidare på det vinnande konceptet. Tar till vänster, förbi några bananträd. Jag och Maria är helt hundra på att vi ser ett pepparträd, men Lawson a.k.a. Mr Jungle motbevisar oss med någon teori, så dessvärre har jag bara sett något som ser ut SOM ett pepparträd. Men det var coolt nog. Ett tag känns det som att vägen går nerför istället för upp som den borde om man ska se någon utsikt, och då är vi sjukt nära på att vända igen. Turligt nog gör vi inte det, för längst i slutet på stigen har en snubbe byggt ett litet trädparadis där han serverar öl, lånar ut en toalett och bjuder på sjukaste utsikten någonsin! Bilderna nedan bevisar allt. Solnedgången närmar sig. I sista stund bestämmer vi oss för att åka tillbaka till Secret Beach och får underbara bilder. Verkligheten var tyvärr inte lika idyllisk. Jag samlade på mig sju myggbett på tio minuter. Goddamnit.

En medelbrant backe på väg upp mot vår viewpoint

Maria och jag i äkta Expedition: Robinson stil: hemmagjorde pannband

Sjukaste utsikten uppe hos Thailändska snubben som bodde i kojan och drack öl dagarna i ända.

Här är han. Mannen. Myten. Legenden.Och hans öl

och här sa vi Tack för kaffet

Femtio pesetas till den som gissar vad jag gjorde idag:

Okej, alla skönhetsbehandlingar här i Thailand är galet dyra. Dom i Chiang Mai slår nog rekord i billighet. En Thaimassage är 150 baht som är typ 40 kronor. Nada! Så. När jag satt och kollade igenom broschyrerna så hittade jag en detoxbehandling som lät shysst och effektiv. Så nu hinner jag inte skriva svaret innan datorn dör. Hint dock: jag har ont i tarmarna.

Sammanfattning av Koh Phagnan

Även om vi faktiskt haft gratis Wifi på Cosy Bungalows där jag spenderat den senaste veckan med Lawson så har jag ändå inte uppdaterat över huvudtaget. Det är för att jag dessvärre låste in min dator, och för att jag härligt nog har haft lite för roligt för att hinna. Så nu är det dags för flashback:

Som jag faktiskt har hunnit berätta så var det BlackMoonParty första kvällen på Koh Phangan. När dagarna gick så investerade jag i ett par FullMoonParty-shorts. Bra mycket snyggare än man skulle kunna väntat sig från ett par shorts vars största syfte är att lysa i mörkret. Men dessvärre är dom helt genomskinliga. Så inga stringtrosor under dom såattsäga. Nu hoppar jag bilderna i förväg lite, men jag måste bara visa shortsen:

Mina nya shorts, 200 baht. Visade framför en annalkande solnedgång i nordvästra Koh Phagnan.

Men dagarna går alltså och trots att vi är lite slitna från festen så bestämmer vi oss för att klättra vattenfall, som jag faktiskt också redan hade berättat om, men här kommer alltså bilderna. När vi svettiga och lagom körda kommit ner från berget igen skulle vi åka till Chris bungalow en snabbis och se om vi hann fånga solnedgången. Chris som för det mesta sov över hos oss missade infarten till sitt eget ställe, Phagnan Cabana, och vi missade det precis. Lite vackra färger innan det blev helt svart. Men eftersom vi tagit oss hela vägen till hans, så åt vi middag på stranden precis utanför. Det var BBQ precis vid vattnet och två kvinnor släppte iväg Chinese Lanterns, vilket man gör för att släppa taget om jobbiga tankar. Tydligen ska det vara helt magiskt på nyår här i Koh Phagnan. Då flyger det ungefär 15 000 lanterns på samma gång. Så försök att titta på bilden och tänk hur coolt det vore om det vore samma fast fler.

Morgonen efter var det dags att visa våra nya svenska Bungalowgrannar vilket grymt vattenfall vi hade hittat. Men jag tog tillfället i akt att skippa reprisen, trots att det var en favorit, och läsa lite i min nya bok! Den rekommenderas starkt och heter One Day av David Nicholls. Så tack Sanna & Alex för perfekt strandlektyr.

Precis där låg jag och kollade ut över havet, läste lite bok och om jag inte minns fel så beställde jag även en kokossmoothie. Golden.

Till slut kom svenskarna (Byron, Felicia & Maria) tillbaka från vattenfallet med Lawson på släptåg. Eftersom tyskarna och engelsmannen (a.k.a. papperssnubben eftersom han brukade jobba på pappersfabrik) kommit över så beslutade vi oss för att upptäcka mer av ön på våra moppar. Denna gång åkte vi österut och till den pir dit vi anlände två dagar tidigare. Haad Rin. Bajje (alltså Byron) körde Reggae på högsta möjliga volym i sina bärbara högtalare och så låg vi där i solen och njöt. Jag drog på mig fetaste skjortan för att hjälpa min hud som helt ärligt började bubbla av värmen. Men här är en bild på hela gänget i vart fall, Chris och Markus till vänster, Bajje, Felicia och Maria på filten och sist men inte minst Johannes och Lawson ståendes uppe till höger. För den som inte lägger märke till det själv så har Lawson solat MED linne. Därav den vackra bondbrännan.

På kvällen återvände vi till Cosy Bungalows och drack lite Breezers och lärde känna varandra. Jag har aldrig har aldrig varit så intressant förut, för ingen visste egentligen något om någon. Till och med ”jag har aldrig haft några syskon”  var intressant. Om det inte vore moraliskt illa skulle jag berätta om några hemligheter som kom fram, men vi skippar det.

Lite suddigt men ändå. Markus med sitt skadade ben, Chris, Johannes, Lawson och Mary

Jag tror vi tar en sista bild på hur dagen började, så skriver jag resten i ett annat inlägg. Ja. Läs citatet förresten, det är ett fint ett.

Koh Phagnan dag 3:

Haha. Under tiden vi varit i Bangkok sa har jag hunnit shoppa en hel del. Tanken var ju till att borja med att jag skulle vanta med att shoppa tills jag kom till Bangkok igen de sista tva dagarna. Men livet har sin blida gang eller vad man sager, och jag gick lite crazy. Egentligen ar det inte sa farligt i sig, jag har fyndat ratt hart (men min nya favoritklocka har redan stannat…). Dock ar det ju ett problem med utrymme. Man far bara plats med sa mycket grejer i en vaska. Och man far bara plats med sa manga vaskor i en vaska innan man borja tycka att det kanns lite fanigt. Sa jag kopte ett riktigt stort handbagage i Bangkok for typ 200 spann. Det var super. Det fanns hjul, handtag pa tva stallen, innerficka och sist men inte minst ett las. Nu sa har fyra dagar in med mitt nya bagage borjar jag forsta nackdelarna med billiga grejer fran thailand. Dom gar inte riktigt att lite pa. Laset har fastnat. Sa nu sitter jag och njuter pa en paradiso i Thailand, men jag kommer inte at min dator, jag kommer inte at min anteckningsbok, min vanliga bok, mina bh:ar, och listan fortsatter. Haha. Litet tips fran coachen ar alltsa att INTE kopa sakerhetsgrejer i Thailand.

Men hur som, tiden har pa on har varit ratt otroligt skon. Det ar en lagom blandning mellan fest och slapp och aventyr. Forsta dagen var det alltsa fest: Black moon party. Vi bor pa samma strand fick vi hora i forhand och blev raglada. Men har i Thailand kan strander vara ratt langa, sa det tar anda typ tjugo minuter att komma till festen! Det var i alla fall mycket dans pa stranden, otroligt dalig musik, uv-lampor till tusen (jag skaffade en malning med tva palmer pa axeln) och lagom mycket folk for en svensk som mig. Tyskarna som jag berattade om tidigare var lite val wild and crazy dock och tankte ta motorcyklarna hem pa kvallen. Nagra minuter senare var cykeln skrapad, den ena hade varldens kottsar och kvallen var sa att saga over for deras del. Dom drog tydligen hem och sov efter det, vaknade dagen efter och tog sig till sjukhuset for att dra i ett antal stygn och fa smartstillande. Sjalv tog jag en promenad hem med engelsmannen. Pa vagen horde vi nagra sjunga och knackade pa. Thailandarna ar arligt talat the smiling people sa vi blev latt valkomnade in i deras vardagsrum dar dom stod och korde kareoke. All in all sa var det en bra kvall.

Morgonen efter var vi nog alla lite lagom mora och langtade efter att rora lite pa kroppen. Tanken var att vi skulle upp till den ovre delen av on och promenera till en strand och kolla pa soluppgangen. Men pa vagen dit skyltades det till ett vattenfall. Vi akte in och kollade pa det (300 meters walk) och jag blev ratt imponerad. Men eftersom jag umgas med tva killar som ar sjukt adrenalinsokande osv sa borjade vi klattra uppfor vattenfallet, som faktiskt var ratt mycket planare an det kanske later. Efter 100 meters klattring sa kom vi upp till toppen dar det var som en liten kalla dar man kunde bada, samtidigt som man kollade ut over hela ons djungel. Jag tog nagra bilder med kameran som jag lagger upp senare nar jag lyckats banda upp handbagaget. Och landskapet ar helt otroligt, det enda problemet skulle vara att bade jag, lawson och chris ar roda som tomater efter den anstrangande promenaden upp pa berget. Hoh.

Och nu borjar 20 minuters internet-tid ga mot sitt slut och jag ma saga tack for idag, vi hors snart igen!

p.s. jag har borjat flagna lite nu.

Förresten!

Jag hittade en helt underbar bild på en galen thailändare från när vi var på floating markets:

Koh Samui dag 3:

Ja förra inlägget var ju lite lagom.. Dagen slutade faktiskt med att jag struntade i utgång. Så efter att ha hoppat in i duschen, gått in till grabbarna i rummet bredvid och tagit en öl så började jag ledsna lite på killhäng och gick in till Rose, en tjej som vi träffade på båten till Koh Samui och som jag delat rum med, och efter att ha försökt vara social ett tag så somnade jag och sov ungefär tolv timmar. Så långt från planerna det går att komma, men jag njöt rätt bra när jag vaknade till skillnad från Lawson. Han har faktiskt precis gått och lagt sig för första gången sen igår.

Men ja, sist jag skrev var alltså i Bangkok. Lawson satt i taxin på väg mot tågstationen och sa något i stil med att ”it’s pretty sweet we ended up with a first class ticket on the train so cheap”. 30 minuter senare var vi framme och det var rätt långt från hans förväntningar om man säger så. Vi hade sovbiljetter, så vi slapp i alla fall sitta upp och sova under 12 timmars resan mot Koh Samui. Däremot hade jag otur nog att välja övre slafen. I vanliga fall älskar jag att sova högt upp, men dom gånger lampan inte släcks, eller när någon sätter på en fläkt som blåser igenom ett en cm tjockt överkast så är höjden inte något som får mig att sova bättre. Mest för att jag inte somnar alls. (och jag kan ha råkat hamna högst upp på grund av att en tant i sängen mitt emot klagade på att lampan inte släcktes och jag sa att jag var så van vid det eftersom jag var från sverige.. Lawson tyckte visst att jag var lite väl cocky och föreslog att jag skulle sova uppe)

Ja. Tågresan var en liten pärs, men inte värre än att jag gäspade en två-tre gånger dagen efter. När tåget stannat och vi tagit oss ut på gatan var det dags för resans nästa del: buss och färja. Att hitta bussen var inget problem i och med att alla turister strömmade åt ett och samma håll. Så det var bara hålla i hatten och följa efter. Vi hoppade på vår buss som enligt biljetten var en AIR CONDITIONED BUS. Det vill säga lämpligt placerade fläktar i taket:

Vi träffade en hel del shysst folk på bussen, så fläktarna var inget större orosmoln så att säga. Den ena snubben, Chris Turner från England, hade bokat samma hotell som oss, så för tillfället delar han rum med Lawson. Till att börja med bodde vi även med en tjej, som också var från England, och hette Rose (uttalas precis som Ross i Vänner). Men igår fick hon en impuls och tog bussen till Malaysia. Hennes kompisar skulle möta upp henne här i Koh Samui senare, så hon föredrog att bredda sina vyer och åka till ett annat land för en stund. Slutligen träffade vi ett par holländska tjejer som åkte direkt till Koh Phangan dock. Så vi ska möta upp dom imorrn.

Fortsatt så glömde jag ju som sagt kameran hemma igår vilket var galet synd.. Men tack och lov så for vi och hyrde moppar idag igen. Det är det absolut bästa sättet att ta sig runt här på ön. Ja just det, igår när vi var ute och åkte så råkade vi träffa på två killar som satt på samma buss som oss (”air conditioned”-bussen). Så halvvägs genom dagen gick vi från en trio till en kvintett och plussade alltså på två tyskar, Markus och Johannes. Tillbaka till idag: jag, Chris och båda tyskarna hyrde två av mopparna ett dygn till.

Vi började med att åka upp till ett otroligt vackert ställe där vi var igår också. Det är ett sånt ställe där man står tio minuter och bara står. Tittar höger, tittar vänster. Och så samma sak igen. Rakt nedanför där var dessutom en helt otrolig strand som vi självklart gick ner och kollade på. Och eftersom jag var med tre killar som ärligt talat är lite smågrisiga (Chris betalade 6000 baht för happy ending) så blev det en hel del gloende på tjejer. En av dom körde dock topless, så hela stranden glodde, av olika anledningar. Men ja, själva stranden i sig var faktiskt mer värd att kolla på än tjejerna. Och det säger väl en del.

Upp på mopparna igen. Både Markus och Johannes har kört cross och what-not förut. Dom hoppar och sprintar och allt annat man sysslar med på en motorcykel, så jag hade rätt kul där bak idag. Till skillnad från igår när jag körde själv så hade föraren faktiskt rätt bra kontroll. Tyskarna blev så småningom rätt sugna på kött och i synnerhet Mc Donald’s. Trots att vi hittade skylten så gick det tyvärr inte så bra att hitta själva restaurangen. Gatan som det skulle ligga på var nämligen även söndagsmarknad. Så istället för kött så blev det en klocka för min del. Plus en Aloe Vera gel för solbrännan som jag tyvärr dragit på mig. Sen kom vi ner mot stranden, som såklart var helt idyllisk. Ärligt talat har jag nog inte sett en enda strand hittills som jag inte velat bo på eller åtminstone nära.

Imorrn ska vi åka vidare. Koh Phangan och Black Moon Party väntar. Som tur var möter vi upp dom där två holländskorna som vi träffade på bussen från stationen, för ärligt talat är jag lite less på killar för tillfället. Det är lite för lite mysfaktor, lite för mycket adrenalinsökande. Vi får la se hur veckan blir, men jag kommer i alla fall bli någon ny nyans av brun. Men tills jag har bildbevis på det så blir det till att ladda upp foton på Bangkok, stränder, solbrännor och mat:

På ett tak i Bangkok stötte vi ihop med en äkta Thaisnubbe. Han var helt otroligt tacksam att få hänga med oss. Kapunka!

Äckligt slakteri mitt på gatan. Det är grishuvuden i korgen där.

Ett av hur många gatustånd som helst. Vanligast i Bangkok var att köpa maten i påsar (som dom till vänster) och typ dricka upp sin Thai curry

En Samuraiburgare på Mc Thai Co. Med Wasabidip. Konstigt men okej.

Matchaglass-en japansk grej. Smakade och såg ut som gräs

Efter skridskoåkningen i Bangkok med mina krigsskador

På stranden i Koh Samui. Chris till vänster och tyska Johannes till  höger

Lite lätt solbränd, men ändå nöjd

Markus, jag och Chris

Stranden som ligger närmast vårt hotell

Johannes & Markus

Uppe på berget som jag älskade

Crystal Beach – en av dom bästa hittills

Sanden var helt perfekt, och så stack det upp stenblock lite här och där

På mopparna

Marknaden vi gick på och letade efter donken

Koh Samui dag 2:

Det blir en riktigt snabb update nu, för jag är på väg in i duschen innan kvällens utgång på Koh Samui. Livet har varit en aning surt idag, för jag glömde kameran hemma och hela dagen har jag gått runt bland vykortsperfekta stränder och berg. Nej där ljög jag. Lördagen den 21 januari har spenderats sittandes på en moppe. 200 baht för 24 timmars körande, vem skulle tacka nej??

Bangkok, sista dagen:

Just nu sitter jag och Lawson pa internet cafe mitt i Bangkok. Vi vaknade fore frukostserveringen ens hade oppnat imorse sa trots att klockan bara ar tva har vi hunnit med tusen grejer. Till att borja med har jag under veckans gang borjat avundas Lawsons elefantbyxor, sa idag akte vi tillbaka till Grand Palace for att kopa ett par till. Lawson som alskat sina byxor som tusan kopte ett par till sin flickvan, ett par till hans hippievan och slutligen ett till par till sig sjalv. Tre byxor for ca 100 kronor. Tack Thailand.

Ut pa gatan igen och tuk-tuk till Chinatown dar vi gick runt ett bra tag innan vi insag att vi inte skulle hitta nagot vi ville ha, det var helt enkelt for mycket grejer for att kunna urskilja det basta. Sa annu en tuk-tuk, och vi var framme vid Siam square. Forsta gallerian vi var in i var trots att vi befann oss i Bangkok helt galet dyr. Chanel var ett av de billigaste markena om man sager sa. Vid det har laget borjade vi hungra efter lite lunch dock, och personligen var jag sugen pa lite vasterlandsk mat. Och dar, mitt bland alla cashmere-koftor och diamanthalsband var Donken.

Nar burgaren var uppaten och smalt gick vi over till en annan galleria och Ice World. Vi skulle aka skridskor. tre hundra baht och vi stod dar, i shorts och skridskor, pa sjunde vaningen i bangkok. Redo att aka jarnet. Tre varv blev fyra innan jag ramlade huvud forst rakt ner i isen. Helt arligt holl jag pa att svimma. Och da ar vi tillbaka dar jag borjade. Omplastrad mitt i Bangkok city pa internetcafe. Vi hors!

Bangkok dag 4:

Okej Bangkok som turist är nu upplevt så jag försöker bryta trenden. Två olika metoder: fly Bangkok och var på ställen där det bara finns Thailändare.

Så metod nummer ett: Fly Bangkok. Detta sker alltså på dag nummer tre i staden. Klockan är ställd på 5.20. Jag vaknar och packar väskan inför dagens äventyr. Sex noll noll ställer vi oss utanför hotellets entré i väntan på minibuss. Vi ska nämligen åka till en floating market. Vilket är som det låter en samling båtar fullproppade med varor till salu. Så för att kunna handla må man hyra en egen båt. Vi och våra vänner från minibussen gjorde detta och så började en halvtimmes lång shopping.

Redan här har jag nog fallit i fällan för typisk svensk turist. Men trots en önskan att bryta ovan nämnda stereotyp så köper jag en väska som souvenir, lyfter en kobra (!!!), käkar glass och går på museum uppe vid Kanchanaburi där en historiskt signifikant bro finns. En bro som jag för övrigt tog turistfoto på. Turistklimax nås en och en halv timme senare då vi når dagens andra resemål: Tigertemplet. Snabbhistoria om stället: Några munkar utanför Bangkok har försökt levt i frid och mått bra. Sen kommer en turbulent tid då folk hälsar på och eventuellt rånar dom, jag kommer inte ihåg. Hur som helst, för att försvara sig utan att behöva bli våldsamma börjar dom ta hand om tigerungar. Dessa växer upp och åren går. Nu för tiden får man komma in vid templet och klappa dom. TURISTKLIMAX!

Vid det här laget hade jag varit uppe i lite för många timmar för att göra något mer turistit. Så jag somnade i bussen tillbaka och vaknade inte förrän vi var tillbaka på hotellet.

Slutsats: Fly Bangkok är inte lika med att fly turistrollen. Det blir dessvärre bara värre. Eventuellt måste jag lämna Thailand helt och hållet.

Metod nummer två då: Var på ställen med många Thailändare. Denna metod utforskades alltså runt elva på morgonen. Jag börjar strosa på gatan. Går förbi otaliga gatustånd med mat (som jag inte får äta på grund av turistmage), frukt, solglasögon (jag har redan köpt ett par eftersom jag trodde att jag hade tappat bort dom jag tog med mig, medan dom i själva verket låg i ytterfacket av min ryggsäck), smycken (som man i och för sig inte kan få nog mycket av) och T-shirtar (samma som med smyckena) men kände mig inte sugen på att köpa något. Jag hade ju kört järnet på marknaden i söndags, så jag fortsatte gå. Men. Så kom jag mot en av Bangkoks gallerior som ligger inte alltför långt ifrån oss. In gick jag och köpa gjorde jag. Nedan en bild på dagens fynd:

Det är alltså två t-shirtar från märket Old Skull, en fransk tröja med uggla på, en klänning av blomtyg, ett halsband, en ring och ett ugglearmband, ett par hörlurar, en Yankees-keps, ett par Ray-Bans, Armani code, en Super Soft handduk från ett flashigt märke och en väska från Paris and May.

Med händerna proppade av kassar och fötterna fräscha efter en thailändsk pedikyr så börjar jag fundera över hemresan. Som vanligt när klockan närmar sig sju så är det galen rusningstrafik. Dessutom vill jag inte ta tunnelbanan, för sist vi försökte med det så hamnade vi ungefär fyra kilometer från hotellet. Istället hoppar jag på en taxi-moppe för 40 baht som kör mig mellan bilar, bussar och lastbilar.

Slutsats: Även om jag beter mig ungefär som en äkta Thailändare så glor alla på mig när jag går runt här och jag blir lite för exalterad (över exempelvis moppeturen) för att antas vara en inföding. Jag ger härmed upp kampen och i sann turistanda kommer ytterligare bilder.

Kaos på floating market

Vi togs på en extra runda efter souvenirshoppingen och fick se landskapen runtom

Som jag ser ut när jag inser att jag har en kobra på ryggen

Som jag ser ut när jag slipper ha den på ryggen

En öl och en australiensare utgör gott sällskap i en båt

Två av våra vänner i minibussen: Sid och Nicki från Indien

Bron över floden Kwai som byggdes av slavar under andra världskriget

Now RAMBO-POSE (äkta citat från Thaimännen)

Leder en tiger och en munk genom parken utanför templet!

Bangkok dag 2

Andra dagen i Bangkok och jag har fortfarande inte fått någon turistdiarré. Jag tackar en av Thailands gudar. Eller nej, eftersom dom har hur många som helst satsar jag på den man som hela landets vägar, byggnader och framrutor tapetseras med: Mr Kungen. I taxin ner mot stan skyltades det med Long live the King! och runt Jor Por Ror (någon stor korsning) var sju enorma porträtt på mannen jag nyss nämnde. Hur som, bortsett från magens lugn så har nog det mesta jag gjort hittills skrikit svensk turist.

Både jag och Mr Lawson vaknade klockan sex i morse och eftersom vi var galet rastlösa gick vi ner och åt frukost. Lagom modig smakade jag omelett med lite nudelwok på sidan. Vi tog taxin mot stan och till slut var vi vid Wat Pat Khao och Grand Palace. Heliga tempel är som ni nog förstår heliga, och alltså bör de icke skändas genom att man visar sina ben. Däremot har dom inget emot att man drar på sig pyjamasbyxor, och varför inte en hawaiiskjorta på det. Lawson Stapleton visar hur det ser ut.

Lawson var sjukt bekväm i byxorna och köpte med sig dom hem. Jag nöjde mig med ett kort på mina.

Vid Grand Palace träffade vi mannen som skulle bli vår räddare, och vi hans. Tuk tuk-Luis. 50 Baht. I’ll take you to river. To market. To golden Buddha. Pray for good health. Many children. Where you from? My tuk tuk is Monika, from Germany. Så vi satte oss i Monika och for genom Bangkoks gator, som vid det här laget hade blivit ganska fulla. Medan Luis skrattade som ingen annan och pratade non-stop åkte vi förbi tempel efter tempel. Till slut kom vi fram till första destinationen: guld buddhan. Jag och Lawson gick in för att fota och be. Luis köpte en lott, offrade den till en buddha ute i naturen och bad för min och Lawsons (=the swedish couple) fortsatta lycka. You happy. I’m happy.

Next stop: d.m.r. Jag lyckades aldrig komma på vad det stod för, men det räddade hela resan. Från idag och fram till take-off mot Australien så har vi bokat hotell, resor och tre dagsturer, den första redan imorgon! Kostnad per person: 22 000 baht. Det vill säga ungefär 5 000 kronor. Så D.m.r. är i stort sett regeringens egna turistbyrå som dom skapat för backpackers som inte vill bli lurade. Tack och bock, vi fortsätter vår tur med Tuk tuk-Luis.

Vi besökte fyra olika butiker: två skräddare och två ädelstensaffärer. För varje stopp fick Luis en kupong på fem liter bensin helt gratis. Lite av en lurendrejar-grej om jag tänker efter. Men nu i efterhand är jag nöjd att jag fick se hur pengarna från turisterna cirkulerar till allt möjligt folk. Ärligt talat var tuk tuk-Luis värd de där timmarna i butiker. Kolla kortet, kolla mannen och förstå.

Så småningom hade både vi och Luis blivit hungriga och lite trötta så vi närmade oss redans sista destination: Chao Praya, Bangkoks flod som flyter mitt genom staden. Vi hoppade på en khlong och skjutsades runt i både Chao Praya och sjukt många kanaler. In bland hus på pålar, tempel, skolor och vardagsliv.

Helt plötsligt var vi tillbaka där vi startade och på ett skytrain hoppade vi. Vi hoppade av igen och hoppade på ett annat och nästa gång vi klev av stod vi bredvid en enorm park till bredden fylld av Chuntak market. Inget kudd, vi gick runt i två timmar och hade inte ens gått genom hälften. Men, jag hann (förutom att köpa lite sandaler, örhängen och keps) träffa mitt livs kärlek och få hjärtat krossat. Sanna Lindqvist, du skulle dött. Ryan Gosling. Ja. Han var på min marknad. Först när jag såg han var jag nära på att säga hej på svenska för jag kom som inte på vars jag kände igen han från. Sen när jag kom på det körde jag stare-down. Han gillade det dock. Lätt.
Puh, har jag nämnt allt turistit vi gjort? Nej! Vi har fått Thaimassage två gånger redan, börjat tacka på thai och sist men inte mest, tagit kort. Så, här kommer ett urval av de första dagarnas skörd:

Sista fotot i kylan

Lawson i sin favoritutstyrsel

”Se ut som statyerna”

En kinesisk far vägrade fota oss om inte hans son fick vara med

Grand Palace!

Marble Temple, 5 liter bensin till Tuk tuk-Luis

På en khlong i floden

Bangkok från Chao Praya

Lawson på marknaden, living large i en keps för 600 baht