You are currently browsing the monthly archive for februari 2012.
Ibland när jag har legat i solariet hemma i Oslo så brukade jag fantisera att jag var på kanarieöarna. Jag såg till att fläkten var på och tänkte på en svajande palm medan jag låg där i min fiktiva sommarbris och njöt av min tjugo minuters-semester. När jag kom ut mot kusten imorse så blåste det rätt hårt. Jag la mig på stranden och av gammal vana började jag fantisera om min söderhavsö. Bara för att öppna ögonen och inse att det var på en helt identisk strand jag faktiskt befann mig. Jag blundade och lyssnade på vattnet som sakta steg från ebb till flod. Och sen somnade jag. När jag vände på mig en och en halv timme senare ömmade det lite lätt på ryggen och i nuläget är det situation kräfta! (Jag måste dock tillägga att jag faktiskt använde solskyddsfaktorn, för bövelen)
Ni vet hur man när man är på semester nästan aldrig har tråkigt. Idag har jag haft tråkigt! Så i positiva termer kan vi ju konstatera att jag borde titulera mig boende här i Adelaide redan. Lawson gjorde slut med sin flickvän idag, så han har varit lite purken hela dagen. Matt, min favorit här i huset, har åkt på jobb. Jag har ingen bil, bussarna slutar gå sjukt tidigt och området där vi bor är rätt dött. För att muntra upp mig själv laddade jag ner en film som fått bra recensioner på imdb: We need to talk about Kevin. Den handlar om en mamma vars son massakerade sina skolkamrater och hur hennes vardag ser ut i efterhand. Behöver jag säga att det är en deprimerande vardag? Filmen är egentligen riktigt bra, men som feel-good får den en toast av fem. Den är INTE kanonkul.
Imorgon ska jag ta mig in i stan och till The Hackney Hotel för att intervjuas och kanske ta några extra skift i deras bar medan Matt (som egentligen jobbar på The Hackney) är på The Tap Inn (där jag jobbar just nu) för att vara deras dagliga ledare några veckor. Båda ställena har samma ägare, så det är inte så snurrigt som det låter. Tanken är att jag ska försöka jobba järnet nu så jag kan resa runt i typ mars/april. Första destinationen blir Sydney där jag ska träffa upp två av mina bästa kompisar från Umeå-tiden! Vad jag har förstått borde jag ha två till bekanta i Sydney-området, så någon vecka där borde muntra upp mig som tusan. Dessutom har dom ju en av världens mest kända stränder och Bondi Rescue. Det är en helt felfri kombination.
Min första plan var ju att stanna här i Adelaide tills i maj och sedan sakta men säkert ta mig upp mot Skandinavien och Norge. Jag har börjat fila om planerna en aning, så att jag eventuellt stannar ett tag till. Tydligen ska man få riktigt bra betalt om man jobbar i minorna, till och med som restaurang biträde, så min nya plan skulle vara att tjäna pengar under vinterhalvåret och lagom tills solen återvänder i oktober tar jag mig upp på riktig mark och reser tills strumporna börjar brinna. Bra, då prellar jag det.
I Adelaide försvinner hemmets ödla lite sådär. Vem kunde tro att man kunde få rysningar när man gick på ICA
Jag har fått ett jobb!! Trots att det inte ens är lördag än, och mitt provjobb på HQ börjar om ungefär 22 timmar så har jag haft turen på min sida. Det finns ett ställe här i Adelaide som heter The Tap Inn (uttalas Tapion på australiensiska) där man kan spela golf inomhus, äta i restaurang, eller chilla i puben/the beergarden. Dom ska ha en av världens största inomhusrancher för golf, vilket inte imponerar på mig det minsta, men jag får 25 dollar i timmen, och minst två dagar i veckan. Så jag kan lära mig att gilla golf, no worries.
Men idag var det alltså provskift. Jag var tvungen att springa ner på stan och köpa nya jobbkläder. För trots att jag visste att jag skulle börja jobba i Australien så prioriterade jag inte svarta byxor, svarta skor eller svart skjorta när jag packade mina väskor. Jag tänkte flip-flops, kjolar och klänningar, vilket har hållt semestern igenom än så länge. Hur som, när jag var på väg hemöver med mina shoppingfynd så insåg jag att jag inte skulle ha råd att åka både hem med bussen, och ta bussen till jobbet. Därför beslutade jag mig för att gå. Och promenera det gjorde jag. En och en halv timme senare kom jag hem, och mina knän gör råont, mina fötter har skoskav, huvudet snurrar av vätskebrist och jag är å andra sidan så nöjd. Jag hittade hem från stan alldeles själv. Trots att det var för jävla långt bort!
Alltså jag sitter här i sängen och håller på att dö av trötthet, det kanske märks på dåliga meningsuppbyggnader eller så. Men faktum är att jag försöker bygga upp en story vars höjdpunkt ska bli att en kund tackar för sin Cooper’s Pale Ale genom att säga just: Tack så mycket! på svensk
Another day another dollar. Förhoppningsvis har jag ett jobb lagom tills nästa vecka! För på lördag ska jag på provjobb och ta en tjejs skift som dessvärre fått halsfluss (YES!). Det är en gigantisk nattklubb med mer än tusen gäster. Och dom närmaste veckorna kommer The Game dit och spelar, plus Death Cab for Cutie. Så mina sista pengar måste dessvärre spenderas på svarta byxor och svarta skor. Men va fan, allt för att se bra ut på jobbet icke sant?
Igår var det fullmåne här i Adelaide (och hela världen också antar jag). Det firades med moonlight cinema ute i the Botanical Gardens. Som tur var så har en tjej från min gymnasieklass kommit till Adelaide för några dagar, så jag slapp njuta av feelgood-filmen We bought a zoo själv. Hon tog med sig sin pojkvän och lite vindruvor.
Marie och Jim
Det var sjukt mysigt att träffa Marie igen. Det är ändå lite konstigt det där, att bara för att man är på andra sidan jorden så känns det mycket mer naturligt att ses. Eller så är det bara för att jag blivit lite äldre. Hur som helst, om någon har vägarna förbi Australiens outback så finns där en tjej som är trevlig och svensk.
På tal om reunions så har jag ju åkt och hälsat på mina gamla hus, och jag må ju bara visa vart jag gjorde mina läxor för nio år sedan:
Detta är alltså på Cedar Cresent. Och sen är det jag, som ser en smula retarderad ut tyvärr.
En till konstig bild på mig själv. Men så här ser det i alla fall ut i Botanical Gardens. Ett fikonträd.
Detta är Adelaides festivalcentre i bakgrunden. Och en svart svan som vägrade sträcka på sig, men jag lovar att den är svart, och att det är en svan. I Australien är svanarna SVARTA!!
Och en sista bild från Chiang Mai. Där man såg ungefär sjutton munkar om dagen!!
Jag är framme i Australien nu!!! Min nya adress är 5 St Lawrence Avenue och jag bor med 4 sjukt sköna killar. Åtminstone verkar det som det. Två kvällar i rad har jag bjudits på mat, eller ja: KÖTT! Som boende i Oslo stad är det en av dom grejerna man aldrig äter, om man inte fjäskar för kockarna på jobbet såklart.. Men detta var alltså inte några köttslamsor, nej här snackar vi porterhouse steak! (hahah, jag frågade Matt vad det betydde. Han svarade ”det är en del av kon såklart”. Vilken då? ”I don’t know”. Så jag kan tyvärr inte berätta vad det är för slags kött, mer än att det är en del av en ko, och det smakar bra).
När jag började gymnasiet så var jag ju bedrövad över hur liten min lägenhet var. 56 kvm kändes som en koja och när jag flyttade andra gången och levde på 16 kvm så trodde jag inte att det kunde bli värre. Tack och lov har det inte blivit det, sen brudkistan på Kyrkogårdsgatan 39 har jag bosatt mig större och större för var gång (Oslo är lite i gråzonen eftersom lägenheten var större men rummet mindre). Poängen är att trenden fortsatt. För här sitter jag på golvet till ett rum med egen ingång, egen toalett, egen dusch och egen garderob (där snackar vi en walk-in-closet!). Jag funderar på att bygga om garderobentill en frys, visa mina blivande vänner och köra ett heineken-vrål:
Imorgon är en ny dag och Lawson ska köra mig till banken, förhoppningsvis få ett mail från sin förra chef där det står att jag får jobba där om jag vill, och så ska vi köpa nya lakan.
P.S. Jag brände mig i solen idag, trots att det var moln och 22 grader varmt. Woah som jag brukar säga.
Om trettio minuter checkar jag ut från min svit. Efter två timmars väntande på hotellet får jag skjuts till flygplatsen. Flyget lämnar Bangkok 16.50.
För ungefär två timmar sedan lämnade jag Lawson på flygplatsen, önskade honom trevlig resa och åkte till hotell Chaba för att spendera min sista natt i Thailand innan det riktiga äventyret börjar. Jag har fortfarande svårt att förstå att jag ska spendera minst fyra månader i Australien nu. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka till Sverige med en lagom bränna, en ny engelsk dialekt och vetskapen om att jag har ett till hem på andra sidan jorden.
Jag insåg precis att jag glömt att berätta om min och Lawsons första kväll i Chiang Mai, innan jag blev sjuk! När vi i början av resan hamnade på resebyrån i Bangkok tack vare Tuk-tuk Luis så tyckte vi fortfarande att det var kul att låtsas vara på smekmånad för att se hur många perks vi skulle kunna få. Så snubben som jobbade där, Chav, bjöd oss på en gratis middag med kulturella inslag. Klockan sju blev vi upplockade från hotellet och skjutsades till Chiang Mai Cultural Centre.
Jag och Lawson bredvid en modell av en typisk Thailändsk ko
Vi blev hänvisade till ett gigantiskt stort ”torg” som var uppdukat för minst fyra hundra personer. Alla sittandes på golvet med en thailändsk kudde som ryggstöd. Det visade sig att jag och Lawson skulle sitta uppe på scenen och titta ut över hela torg-golvet eller vad man nu ska kalla det. Detta var vår utsikt:
Jag tyckte det var sjukt fint med alla lyktor som hängde överallt.
Sen började showen där dom bland annat gjorde den här ”fingerdansen”.
Vid det här laget var det bara jag, Lawson och tio kineser som var där. Applåderna var pinsamt låga i förhållande till storleken på stället… Tack och lov kom det fyra busslast med asiater halvvägs in i showen som hjälpte till att höja ljudnivån en aning, och kamerablixtarna smattrade på. Det var ärligt talat nästan pinsamt ett tag när det var fler som uppträdde än som kollade.. En av dansarna kommer upp till oss sen och frågar om vi också vill vara med. Lawson hakade självklart på och skakade lite.
jag och Lawson framför alla asiater
Lagom tills vi skulle gå ställer sig en av dom upp och vill ta kort. Det var nog det närmaste jag kommit till att vara en rock star. Tack och bock
Det blir en jäkla massa tjat om Koh Phagnan nu, men det var dom absolut roligaste dagarna och trots att magen inte är i fullständigt kaos längre så tar jag det sjukt lugnt, så jag har inte så mycket att berätta från mina dagar i Chiang Mai.
Så Koh Phagnan. Som jag förklarat tidigare så hade vi letat efter den där stranden dit inga vägar går ett antal dagar utan att komma fram. Så sista dagen på ön vaknade jag halv åtta och insåg att ingenting skulle hända på minst fyra-fem timmar. Lösningen var alltså att ge mig ut på eget äventyr, eller som dom säger i Australien: go on a walkabout. Den skönaste känslan var nog när jag satte mig på moppen och insåg att idag, till skillnad från första dagen vi hyrde moppar, så blev jag inte livrädd när en bil närmade sig, och jag klarade av att svänga utan att bromsa in i förväg.
Moppen styrdes upp mot toppen av ön till en liten fiskeby som heter Chaloklum. Jag hann dit lagom tills restaurangerna öppnade och åt en helt otroligt god Pad Thai till frukost, självklart med skaldjur. Där satt jag och kollade ut över havet medan fem Thailändska kvinnor rensade och torkade morgonens bläckfiskskörd. Helt perfekt utsikt för att skriva lite dagbok och börja planera australien.
Ställen dom lade upp bläckfisken på. Först skar dom bort dåliga bitar, lade dom bästa bitarna i en plastkorg, skakade av i havet och lade sedan upp bläckfisken på metallnäten.
Min frukost! Dryck: Mango och citron smoothie
En frigående elefant!!!
Igår åkte vi ju som sagt mot ett ställe som hette Coral Bay. Eftersom det verkade vara rätt riktning så fortsatte jag på den vägen och kom till slut fram till vägens slut. På toppen av en backe tog asfalten bara slut. Alla skyltar var på Thai så jag kände att det säkraste var att åka ner till ett av hotellen i närheten och höra mig för så att det verkligen var rätt stig. Vilket det var. Däremot var det en ohyggligt dålig idé att gå en timme genom Thailands djungel själv tyckte hon, och jag kunde ärligt talat inte annat än hålla med. Istället satte jag mig i en gunga nere vid strandkanten, kände vågorna slå mot fötterna och väntade in en båttaxi som skulle ta mig till Bottle Beach.
Coral Bay Beach Resort
Mannen med dom beniga knäna var min chafför denna morgon. Båten var i det minsta laget och jag trodde helt ärligt att jag skulle dö och krascha rakt in i berg minst sju gånger.
Den där båten var typ dubbelt så stor som min!
Som tack för tjugo minuters dödsångest så fick jag hänga på denna strand.
Ungefär vid ett-tiden återvände jag till Cosy Bungalows som den senaste veckan blivit mitt nya hem. Det var dags för upptäcksfärd igen, och vi drog iväg med mopparna norrut. Eftersom Chris åkte vidare till Koh Tao dagen innan så var det jag, Lawson, Bajje, Felicia och Maria som kom fram till en restaurang som hette Lake Hut och hade gratis Rope Swing! Vi käkade en riktigt nice lunch, Lawson köpte kaffe för 200 baht som smakade skit och sen bestämde vi oss för att hoppa. Jag och Felicia var först ut. Jag har inte tänkt berätta hur det såg ut när jag hoppade, för alla på hela stället höll på att dö av skratt, men jag har en under hoppet-bild som ser okej flashig ut… Ska jag avslöja att jag bara hoppade en gång och sen insåg jag att det var dags att träna biceps lite mer innan jag återvänder till Thailand och Lake Hut.
Under lunchen i vår nya favorithydda
Maria framför min mat: vitlöksbröd och thai
Mr Byron. There are 24 hours a day, and 24 beers in a case. Coincidence?
Redo att dö
Mitt i mitt så kallade svanhopp
Blöta men ändå rätt nöjd åkte vi hem för en sista öl med gänget.
Lawson på sin moppe i ett nytt linne (enligt Lawson kallat singlet, enligt Chris kallat vest och enligt tyskarna och mig själv kallat tanktop)
Bajje och lagom nöjd tysk
Mongo-mig och … Maria
Med dessa bilder säger jag tack och hej till Koh Phagnan. Mest tack vare umgänget så var det den skönaste veckan i hela Thailand. Imorgon måste jag se till att göra något som jag kan berätta om, vi hörs!
elfrida maria ingrid erika 